Idag har det hunnit gå ett par veckor sedan vi kommit hem från Pannkakskyrkans sommarturné: Sverigetouren! Detta året var vi 37 ungdomar från hela landet i åldrarna 16-26 som deltog. När jag tänker tillbaka på de tre intensiva veckorna vi var ute, på olika platser i Sverige för att sprida Jesus och pannkaksdoft mitt i ungdomsvärlden, är det många minnen som rusar genom mitt huvud. Jag tänker på alla festivalgudstjänster vi hade på Arvikafestivalen i ett ofta överfyllt militärtält av nyfikna ungdomar. När jag kom till tältet 5-10 min innan första gudstjänsten, står ett stort gäng ungdomar ivrigt väntandes utanför tältet och sjunger julpsalmer.

När vi sedan öppnar tältet fylls det snabbt upp! Under veckan körde vi två gudstjänster varje kväll för att alla som ville skulle kunna få en möjlighet att vara med. Gudstjänsterna brukade vi avsluta med att sätta oss i grupper där vi erbjöd förbön för de som ville ha det. Ofta satt vi i minst 30-40 minuter och bad. Jag kommer aldrig att glömma dessa stunder! Det var så starkt att se hur Gud berörde helt vanliga ungdomar med sin kärlek genom enkla böner. Många gånger brast det till tårar. Ett tillfälle satt vi med ett gäng och fick be för tre tjejer i gänget. Under bönen för dem kom Guds medlidande och kärlek så starkt över oss när vi bad, alla tre tjejerna började att gråta. När de sedan lämnar oss kramar de om oss säkert 4-5 gånger och tackar oss om och om igen för bönen vi bad för dem, med tårarna fortfarande i ögonen. En av tjejerna fäller den klassiska kommentaren ”alltså det här var starkt, men jag kommer nog inte att bli en superkristen”. För mig personligen blev alla dessa böne-tillfällen tillfällen då jag fick se och uppleva Guds kärlek för människor på ett djupare sätt. Det är tydligt att Gud längtar efter att få beröra och möta på ett tydligt sätt genom sin kärlek. Här är förbön definitivt ett sätt Han vill verka genom! Detta blev också speciellt tydligt genom de många, många helanden som skedde under resan. Det kunde vara träningsverk, ryggproblem m.m. som blev helt bra som svar direkt på bön! Roligt att se alla förvånande och chockade ansiktsuttryck när det insett att det faktiskt hänt något när vi bett. En kille hade haft problem med sin rygg och sina knän hela sitt liv, men efter att vi fått be för honom kände han inte någon smärta längre och kunde göra rörelser han aldrig tidigare kunnat göra. Tack Jesus! Det har också varit otroligt att se hur Gud på olika sätt har fått möta oss som var med på resan. En tjej uttryckte det ungefär så här ”det är som att jag blivit kristen på nytt”. Jag vet precis vad hon menar, jag upplevde samma sak för 6 år sedan då jag för första gången hängde på Streetchurch till en festival. Under veckan drabbade Guds kärlek mig på ett starkt sätt för Hans förlorade barn! Det var revolutionerande! Förändrade allt och satte en helt ny inriktning för mitt liv. I sommar har vi sett det igen. Herren reser upp en armé av ungdomar kallade av Hans kärlek till en brusten värld.

Åhh.. det finns ju så otroligt mycket man skulle vilja berätta om allt Jesus gjort!! Det är svårt att försöka ge en rättvis bild av äventyret tillsammans med Jesus i sommras på några rader… Kommer säkerligen berätta mer under veckan (= Nedan följer en video från besöket i Åhus!

Ofta tror jag vi är lite för duktiga på att krångla till saker i kyrkan. För något år sedan träffade jag en mycket vis kille ute på en kväll med Pannkakskyrkan. Vi hade samtalat en stund då jag berättade om några helanden jag sett. Då plötsligt avbryter han mig och säger något i stil med ”vänta vänta lite.. du menar alltså att ni kristna kan lägga händerna på sjuka och så blir de friska? Jag studerar nationalekonomi och vet hur mycket pengar som går till sjukvård varje år, alltså varför står du här? Du borde ju gå upp till Akademiska och be för sjuka!?” Jag svarar att jag tänkt tanken, men att det inte är så enkelt.. han avbryter mig och fortsätter ”men alltså, ni borde spränga kyrkväggarna och gå ut och be för sjuka, fattar ni hur mycket lidande som finns?” Jag försöker förklara att vi i kyrkan tror på helande men att vi på ett sätt kanske inte gör det. Vi har många teorier varför folk inte blir helade och det finns många diskussioner kring det hit och dit i kyrkan. Innan jag hunnit förklara klart avbryter han mig igen ”men alltså ni borde ju dra till Afrika, vet du hur många aidssjuka det finns där??”

Jag gillar killens enkla logik:

1. Det finns lidande i världen

2. Gud har gett oss löften om att bota sjuka när vi ber

1+2 = Självklart, vi går ut och ber för sjuka!

Det är inte svårare än så. För mig har denna enkla logik varit otroligt befriande. Vår Pappa i himlen har sagt att Han vill hela människor när vi ber för dem. Vår uppgift är att lägga händerna på de sjuka och be en enkel bön. Sedan är inte vårt ansvar att se till att de blir friska (som om vi kunde det!?), det får vi lämna till Gud. Tänk om vi skulle fatta vad revolutionerande evangeliet är och vad Gud har lagt i våra händer!?

Alltsedan starten av Pannkakskyrkan för några år sedan har vi varit ganska frimodiga att be för personer vi träffar. Men det var under Sverigetouren förra året som det tog riktigt fart med att be för sjuka. Allt började då två killar från vårt team fick be för en kille som var skelögd efter en fotbollsmatch. Han blir helad direkt efter en kort bön! Killen hade aldrig tidigare kunnat läsa (bara typ barnböcker med stor text) och nu kunde han plötsligt läsa ur en streetbibel!! Hans mamma ringde mitt i allt och han berättade ivrigt “det är två killar här som har bett nån Jesus grej för mig och jag kan se rakt”. Morsan trodde inte på honom, men det gjorde han och hans kompis som bestämde sig för att ta emot Jesus!! Händelsen skapade en otroligt massa frimodighet i teamet och ledde till många många böner för sjuka, vilket också ledde till många bönesvar! Det blev lite av ett startskott till många andra helanden, stora som små; omformade knäskålar, skavsår, ryggproblem, förkylningar, huvudvärk, ytterligare en skelögd, träningsverk, halsont m.m. Vid ett tillfälle räknade vi att sammanlagt 40 personer blivit helade direkt på bön!! Sedan tappade vi räkningen helt, men jag tror inte att vi överdriver om vi uppskattar att ca 100 ungdomar fick se Gud gripa in direkt på bön!! Skavsårs-helande kan man ju tycka inte är det största världsproblemet som Gud borde gripa in i… Men det blev så tydligt under resan att centrum för alla helanden var Guds kärlek och Hans längtan att få möta Hans älskade barn! Och då spelar det inte så stor roll om det är ett skavsår som blir helat eller om det är en knäskål som omformas, för båda leder till ett möte med Gud!! Utifrån alla dessa helanden fick vi så klart många samtal om Gud och vi såg också flera som tog emot Jesus som ett resultat av det helande de sett och de samtal de ledde till!!

Varför ser vi inte så många helanden i Sverige? Är det för att vi saknar ”superkristna”, eller för att Sverige är ett ”tufft land”?? Nej, nej, nej… Svaret på den frågan kanske är så enkel som att det beror på att vi inte ber för sjuka! Jag tror det. Det var när vi på allvar började be för sjuka som vi också såg Gud hela. Sverigetouren denna sommaren var inget undantag. Jag har ingen aning om hur många, men jag vet att det ofta hände flera gånger varje dag vi var ute. Det skulle inte förvåna mig om det var uppåt ett 100-tal ungdomar även denna sommaren som fick se Gud verka på detta sättet! Någon frågade mig efter förra årets Sverigetour om vi kunde se något samband mellan alla som blev friska? ”Hade ni bett på något speciellt sätt?” Jag scannade igenom mitt huvud men kom fram till att det enda vi gjort var att be en kort bön med handpåläggning. Det var inte mer komplicerat än så. Ofta var vi lika förvånade som de vi bad för att det faktiskt blev bra! Så det var inte alltid så trosstarka böner vi bad, haha… men grejen var ju att vi gjorde det, och att Gud gjorde sin grej! Så var frimodig och be för arbetskollegor, vänner, klasskompisar You name it, Gud är med dig! 1+2 = GO!

Fler vittnesbörd, helanden m.m. från förra sommarens tour kan du läsa om på denna sidan: http://sverigetouren.blogspot.com/

Jag tror att vi lever i otroligt spännande tider i vårt land. Pratade för någon månad sedan med en kvinna som jobbat med ungdomar i över 30 år. Hon berättade att hon under alla dessa år aldrig upplevt det så öppet som det är idag. Jag kan ju inte säga att jag har samma tidsperspektiv som henne, men jag tycker att under de sex år jag varit ute bland ungdomar i Sverige så blir det bara öppnare och öppnare… Det är få man träffar som kallar sig själva för ateister, utan de flesta tror på någonting. Alla kanske inte kallar det för Gud, men de tror definitivt på något! Otroligt många är öppna för bön! När vi satte upp en “drop-in-böneskylt” på Peace & Love festivalen tog det inte många sekunder innan första personen stannande upp och ville ha förbön. Så fortsatte det under hela festivalen.

När vi var på beachhandboll-festivalen i Åhus i somras var det en kille som under cirka en timme fått be för ungefär 50 festivalbesökare! Jag vet inte, vissa säger att det “stängt” och svårt i Sverige. Jag ser en helt annan verklighet! Ungdomar i Sverige längtar efter Gud. Man kanske inte är intresserad av kyrkan, men man är definitivt hungrig efter Gud! Vi möter det och ser det över hela vårt land. Jag har fått förmånen att åka runt i Sverige de senaste åren för att vara med och hjälpa till att starta upp Pannkakskyrkor på olika orter. En vanlig kommentar vi brukar få innan vi går ut, för att för första gången köra Pannkakskyrka med kristna ungdomar från platsen, är att: “bara så ni vet så är det här en svår plats…”. Reaktionerna är dock helt annorlunda efter att man varit ute. Många är helt överväldigade av att det var så enkelt, att folk var så öppna, alla bra samtal, hur många man fått be för och så vidare.

Samtidigt som vi ser att ungdomar utanför kyrkan blir mer och mer öppna för Gud och andlighet, så är det spännande att se vad Gud gör bland ungdomar innanför kyrkväggarna. Under de senaste åren har många utåtriktade initiativ vuxit fram som samlar 1 000-tals ungdomar för evangelisation i vårt land. Jag tänker på Ny generation, Streetchurch, Pannkakskyrkan med flera. Ingen av dessa organisationer fanns för några år sedan. Det är spännande att se hur Gud söker och kallar ungdomar att kliva ut, många väldigt unga. Jag tänker på Amanda, 15 år, som för något år sedan fick höra om Pannkakskyrkan på Nyhem. Hon åker hem bestämd om att göra något liknande i sin stad. Då vet hon inte om det är någon som kommer att nappa. När vi sedan kommer på en “inspirations-kickoff-helg” är kyrkan fullsatt som aldrig förr. Andra ungdomsgrupper hade fått nys om det och kommit dit. När vi besökte u-oas & credos ungdomsläger i somras var det ca 80 ungdomar som följde med oss ut på Pannkakskyrka första kvällen. Vilket vi inte alls var beredda på! Resterande kvällar fick vi sätta ett maxtak för att vi på ett vettigt sätt skulle kunna möta alla de som kom med ut.

Jag tror vi är i ett skeende i Sverige där det helt klart är så att Gud söker en ung generation för att möta den öppenhet som finns ute i ungdomsvärlden! Ett skeende som helt säkert inte kommit ur intet. Jag träffar överallt, i olika sammanhang, tappra äldre bönekämpar som våndats och bett i decennium för vårt land! En hälsning till er är att vi ser bönesvaren på era böner! Gud verkar i vårt land, och ni ska helt klart ha ett stort tack för det nu vi får se med våra egna ögon!

För några år sedan befann jag mig på Arvika-festivalen med en grupp kristna. Mitt i festivalmyllret bland 1000-tals ungdomar hade vi satt upp tre militärtält som vi bodde i och använde som “kyrktält”. Platsen fick namnet “Jesus-campet” och blev under veckan en mötesplats där vi fick träffa och samtala med 100-tals ungdomar. Som det brukar bli med “Jesus-camp” på festivaler, så är det alltid ett gäng som blir stammisar  och återkommer frekvent till campet under veckan. Denna festival var det en kille vid namn Olof som snabbt blev en “Jesus-camp-stammis”. Olof var en välkänd festivalräv som åkte på alla festivaler han kunde! Detta var hans liv, han älskade det och var oftast den som “freakade” mest, drack mest, sprang runt i kalsonger m.m. Olof hamnade i vårt camp och stannade där under veckan. Det var något med Olof som fick oss alla i gruppen att få en sådan kärlek och nöd för honom. Vi visste inte vad det var, men vi kände tydligt att det var “bråttom” med Olof. Han behövde få höra och möta Jesus, och det nu! Vi gjorde allt för honom. Tog honom med till en kyrka där han fick ducha, gav han rena kläder m.m. Jag fick vid något tillfälle en möjlighet att berätta om Jesus, men han var skeptiskt och det såg ut som att det gick honom oberört förbi.

Ett år senare är jag på Hultsfreds-festivalen. En kväll kommer det förbi en kille till vårt camp som jag kommer i samtal med. Han börjar ställa många frågor kring evigheten, och speciellt hur man vet att man kommer till himlen. Det blir tydligt att det är något eller snarare någon som som han tänker på. Han berättar att en av hans bästa vänner dött tre veckor tidigare i en tragisk bilolycka, och att han nu är på festivalen för att visa hans familj det som tidigare var hans liv - festivaler. Det är tydligt att han hade en nöd för sin vän, “hur vet jag att han kom till himlen??” Jag ger honom ett ärligt svar att det enda jag vet är att om han tagit emot Jesus innan han dött så är han i himlen. Då börjar han berätta, nästan tårögd.. “Olof, min vän, han träffade ett gäng kristna på Arvika-festivalen förra året. Han kunde inte sluta berätta om den kärlek han upplevt från dem. Det var något som hände med Olof. Han började läsa bibeln varje kväll och be. Han förändrades och slutade till och med att dricka.” Då förstod jag vem han pratade om och varför vi upplevt så tydligt året innan att det var så bråttom med Olof. Gud visste… och för Olof var vi kanske de sista kristna han skulle träffa. Olof var ingen kille som skulle gå till en kyrka. Men på en festival, i Olof egen “hemmiljö”, var det lättare för Gud att dra Olof till ett gäng kristna. Några som Gud mer än gärna ville använda som ett led i det Han längtade efter att göra i Olof liv, innan det var försent…

Storyn om Olof och hans liv har om och om berört mig, många gånger till tårar. Jag tror att jag en dag kommer att träffa Olof i himlen. Det var uppenbart att vi hade fått lägga en viktigt pusselbit i hans vandring och att Gud hade gjort saker i hans liv. En tanke som har återkommit till mig är; “tänk om vi inte hade funnits på festivalen, eller tänk om vi hade funnits där men missat Guds röst som ropade till oss: älska Olof, gör allt för honom, visa honom hur mycket jag älskar honom…”. Vad hade hänt med Olof då??

Tänk om vi som kyrka lever bland ett folk i vårt land, men missar Guds röst som ropar med vibrerande stämma till oss “älska mina förlorade barn, gör allt för dem, visa dem hur mycket jag ser dem och bryr mig om dem…” Det har återkommit en fras till mig de senaste åren, som gång på gång krossat mitt hjärta. Jag tror att det är ord som inte bara gäller mig utan också hela Guds folk i vårt land:

” det är tid att ta av oss finskorna och gå rakt ut i smutsen, gjyttjan, in i mörkret…”

“Gudstjänst-makeover”, församingsplanterings-strategier, modernare lovsång, cellgrupps utveckling m.m. i all ära, men jag tror att Gud först och främst söker något annat… Jag tror att Gud söker ett folk som på allvar tar Hans bud och kall om att älska på allvar. Ett folk som lever radikalt utåtriktade liv med ett “all in” fokus på andra, till en värld som så desperat suckar och längtar efter kärlek, upprättelse, frihet, helande och gemenskap med Gud. Ett folk som inte skyr att bli smutsiga under naglarna eller leva ett obekvämt liv. Radikal utgivande kärlek genom under och tecken, betjänande livsstil och frimodig proklamation av Sanningen har alltid varit ett kännetecken på platser där evangeliet brutit fram sedan urkyrkans födelse. Jag tror inte att Sverige är ett unikt land som kräver andra “lösningar” eller vägar… Sverige behöver kärlek!

“Om ni nu har tröst hos Kristus, uppmuntran av hans kärlek och gemenskap i Anden, om medkänsla och barmhärtighet betyder något,  gör då min glädje fullkomlig genom att ha samma sinnelag och samma kärlek och genom att vara ett i själ och sinne.  Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.  Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras.  Var så till sinnes som Kristus Jesus var.
 Fastän han var till i Gudsgestalt,
räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte*
 utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt
då han blev människa.
Han som till det yttre var som en människa
 ödmjukade sig och blev lydig ända till döden
- döden på korset.
 Därför har också Gud upphöjt honom över allting
och gett honom namnet över alla namn,
 för att i Jesu namn alla knän skall böja sig,
i himlen och på jorden
och under jorden,
 och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära,
att Jesus Kristus är Herren.” (Fil 2:1-11

Gud hjälp oss att lita och förstå att din kärlek är utgjuten i våra hjärtan! Låt oss ta av oss våra finskor och följa i Jesu fotspår. Amen